Att spontant kunna flyga till en plats långt borta, kanske en som man aldrig besökt förut, är en av de stora tjusningarna med att flyga själv. Det största smolket i bägaren är att flygplatser allt som oftast ligger på mark som Gud glömt, djävulen inte velat ha, men som Försvarsmakten, eller någon fattig flygklubb, en gång i tiden betalat dyrt för. Det är alltså mer regel än undantag att flygplatser ligger på sådant avstånd från centralorter och andra sevärdheter att man behöver motordriven transport, cykel eller åtminstone bekväma skor och gott om tid för att ta sig någon vart från flygplatsen. Visby, Falköping, Borgholm och, med en generös tolkning Linköping, är några undantag som bekräftar regeln.

Sandviks flygfält (ICAO: ESFS), även kallat Mellanlanda, är ännu ett trevligt undantag.

Fältet är ett 600 meters gräs- eller kanske snarare grusfält i ungefär nord-sydlig riktning. Det finns egentligen inga som helst faciliteter utöver vindstrut och en skylt med en pil som pekar ut vägen till flygplansparkeringen.

Vi besökte fältet – och byn – en söndag under värmeböljan i början av juni. Då vår Europa stod på marken pga. Motorstörningar var det flygklubbens PA-28 Archer II, SE-IUD som fick äran att ta oss dit.

Eftersom det var ett tag sedan jag landade på ett kort fält utan hårdgjord bana – och även sedan jag flög PA-28 i någon större utsträckning – så var det inte utan ett visst prr i magen vi planeradeutflykten. Fältet ligger dock mycket bra till med hänsyn till hinderfrihet och vinden (ledtråd: det blåser ofta på Öland) var hyfsat i banriktningen. Fältet var alltså snällt mot oss och att flyga PA-28 har uppenbarligen vissa likheter med att lära sig cykla.

En kort promenad på ca 500 meter ledde till Sandviks kvarn, en gammal väderkvarn vars kringliggande byggnader inhyser en pizzeria (där man betalar landningsavgift, vid detta tillfälle 50 kr) samt en restaurang med kaffe- och glasservering. Personalen som tog emot landningsavgiften hade vänligheten att låta oss äta vår medhavda lunch på campingborden utanför pizzerian. Nästa gång lär vi dock handla mat där för att hålla igång en sån här pärla.

Ytterligare en kort promenad förde oss ner till hamnen, där ytterligare serveringar finns, även om en del inte var öppna så här tidigt på säsongen. Vårt slutmål var dock den fina stranden, som antagligen har gett byn dess namn. Jag är egentligen ingen beach-människa, men den här stranden var verkligen perfekt. Högre upp finns mjuka, vågpolerade stenar, som man kan sitta eller ligga på, medan det mest är sant nere vid vattenbrynet och ute i vattnet. Och vattnet förresten, det formligen kryllade av bottenlevande fiskar som låg och solade i det grunda vattnet. Lätt till detta en strålande sol, i kombination med fläktande vind, så var lite Tomas Ledin allt som saknades.

Efter att ha försenat min tidigare inlämnade ATS-färdplan både en och två gånger lyckades vi till sist slita oss från stranden, ta oss tillbaka till planet, göra en snabb walkaround och sedan dra iväg. Vinden hade friskat i ordentligt, men låg fortfarande längs banan och gav oss något som förmodligen var personligt rekord i kort startsträcka!

Sammanfattande betyg: 4 propellrar av 5 möjliga! Och då är det endast bristen på faciliteter i stil med klubbhus, toalett och bränsle som hindrar fullt betyg.

Några korta tips (som alltid gäller att man bör kontrollera vad som sägs i Svenska Flygfält samt gärna ringa någon som har koll på fältet, oavsett om PPR gäller eller ej):

  1. De egentliga inflygningarna är i princip hinderfria. Dock finns det vindkraftverk i närheten, vilka man bör ha koll på. Det går också en väg nära norra banänden. Än större försiktighet påkallas av att en väg faktiskt korsar själva banan.
  2. När jag ringde angående PPR (Prior Permission Required, dvs. tillstånd krävs för att få landa) blev jag upplyst om att det är rätt mycket grus vid norra banänden varför motoruppkörning med fördel kunde göras på parkeringen eller ute vid södra banänden.
  3. Cykeluthyrning finns i hamnen.